Nu är vi alltså i slutet av vecka 33 redan och just nu känns det som att det både är väldigt lång tid kvar till Sprallis kommer, samtidigt som det känns som att det är alldeles för kort tid kvar.
Jag hade lovat mig själv att njuta så mycket som möjligt av denna graviditeten, eftersom tvillingarnas graviditet tog slut så snabbt. Och jag har verkligen försökt, men omständigheterna har varit lite annorlunda denna gång. Dels två troll som behöver uppmärksamhet och aktivering alla vakna sekunder, en pågående renovering och en tuff höst där Hampus mått dåligt. Men jag tycker fortfarande jag har varit duktig på att ta mina stunder på kvällarna, eller när jag sitter på jobbet, och bara pausa, andas och försöka ta in att det ligger en ny liten människa i magen.
Världens finaste bild tagen av Hampus ute på ”vår” äng. Magen i vecka 32+1.
Halsbrännan
Kommer och går i perioder, har haft en period då det varit väldigt väldigt bra, men nu senaste veckan har det börjat komma tillbaka lite. Har läst att när barnet väl lägger sig tillrätta i magen så kan alla dessa problemen försvinna. Det håller jag tummarna för.
Foglossning
Alltså det är så frustrerande att ha så ont, jag är så sugen på att kunna gå ut och gå en promenad. Nu kan jag gå max några hundra meter innan jag får ont. Och kämpar jag på och går längre än så så får jag tusen gånger ondare på kvällen och dagen efter. Har fortfarande inte fått tag på något foglossninsbälte.
Förlossningstankar
Ja alltså vad ska jag säga, får fortfarande hög puls, svettas och blir yr av bara tanken på förlossningen. Men det känns skönt att vi har en liten plan framöver iallafall. Ikväll ska jag och Hampus på förlossningsinfo på sjukhuset (vi han ju inte med det förra graviditeten) och nästa måndag så har vi träff med både vår barnmorska för att börja prata lite förlossning och på eftermiddagen ska vi träffa en frejasköterska.
Bristningar och viktuppgång
Jag har gått upp 9 kg sen början av graviditeten, jag känner mig inte jättetung i kroppen, utan mer begränsad av foglossningen. Bristningarna finns där och blir sakta men säkert fler. Än så länge har de hållt sig nedanför naveln, men nu ser jag tillstymelsen till några precis runt naveln. Ska försöka få det på kort.
Rädslor och förhoppningar
Även om jag inte vågar tänka på förlossningen så tänker jag mycket på tiden efter förlossning. Hur ska Leia och Mattis reagera? Hur ska Hampus må? Hur ska vardagen med tre barn gå ihop? Kommer det vara en Sprallis med kolik och magproblem? Kommer det bli några andra komplikationer som stökar till vardagen? Så mycket frågor och funderingar, och inga svar. Men för mig känns det skönast att bara ha tänkt lite olika scenarion, och jag vågar inte riktigt hoppas på det bästa i alla lägen, utan håller mer tummarna för att vi inte ska drabbas av allt det värsta.
Inser nu att det här inlägget låter lite deppigt, men jag försöker vara så ärlig jag kan med er (och mig själv) om hur jag mår. Nästa vecka kanske det är tvärtom, och så får det vara. Det är en känslosam resa att vara gravid, och även om jag inte alls har några större humörsvängningar denna graviditeten heller så försöker jag ändå att tillåta mig att känna mig både lycklig, rädd, glad, ledsen och ta till mig alla känslor. För det är okej att känna, eller hur?
Senaste kommentarer