Imorgon är det två år sen du vår starka, friska, stora Unni kom till världen. Jag läste precis förra årets brev jag skrev till dig och skrattade lite, för det här året har du varit allt annat än lugn.
Ett av alla dina upptåg, mammans smink och toaletten är generellt en favorit hos dig.
Det här året har du verkligen visat oss att det är du som bestämmer i den här familjen. Du har din storebror runt fingret och han gör precis allt för dig, din storasyster knuffar du undan utan problem och vill gärna leka med precis allt hon leker med.
Sen i våras är du inskolad på förskolan, en inskolning som du själv bestämde att du skulle ha eftersom du blev så arg när vi lämnade Leia och Mattis. Inskolningen gick såklart galant och du har sett till att personalen har att göra.
Första dagen på inskolningen med pappa!
Dina favoritsaker i år skulle jag säga har varit att tvätta händerna, springa efter storasyskonen och att äta godis. Du får inte alls mycket godis, men dina syskon har smugit åt dig godis någon gång. Sen dess så skriker du ”Dodis!!!” Så fort du ser en godispåse (förstår inte ens hur du kan veta att det är godis i?). Och Bamse, för bara någon vecka sen på julafton fick du ett Bamsegosedjur av farmor, för Bamse är det enda som fått dig att sitta still två minuter, och sen dess går du ingenstans utan din Bamse.
Trots dina galna upptåg så är det väldigt sällan du slagit dig, eller varit sjuk. Men just nu ligger du tätt bredvid mig, med feber, hosta och tunga andetag. De få gånger du varit sjuk så får du tungt att andas och vi har fått ut astma medicin som hjälper dig med det. Det är inget allvarligt, och kanske något du aldrig kommer att komma ihåg, trots det så stannar jag min egen andning ibland, bara för att lyssna hur dina andetag låter och håller en hand på ditt bröst för att känna ditt hjärta slå.
Vi smälter för dina ögon varje dag!
När vi har pratat om att du snart fyller år har jag velat säga att du fyller ett år, för de här åren med dig har verkligen swishat förbi. Samtidigt kan jag inte förstå hur vi kunde vara en familj innan du kom, för du var ju en pusselbit vi saknade.
Precis lika mycket som dina syskon tar hand om dig så finns du redan där för dom, när de är ledsna hämtar du gosedjur, när de skrattar så skrattar du. Och din pappa, han är din hjälte och trygga famn. När du ”lamlal” (ramlar) eller ”fysej” (fryser) så borrar du in ditt ansikte i hans famn och en stund senare är allt bra igen.
Ni är ett sånt galet sött gäng, du och dina syskon.
Jag hoppas du fortsätter att ta världen med storm och har din vilja kvar, det behöver världen! Och allt jag någonsin önskar dig är ett liv fullt av kärlek och trygghet, min älskade Unni!
Senaste kommentarer