Jennie-Lie

Jisses, jag får lite panik för hur fort tiden går. Idag blir vår lilla böna en månad redan.

Det är konstigt ändå, förlossningen känns som igår. Samtidigt som Unni redan känns som en självklarhet i vår familj, och förstår inte hur vi klarade oss utan henne.

Innan förlossningen var jag orolig för hur jag skulle reagera när vår nya bebis kom. Jag hade inte alls samma längtan efter att träffa bebisen i magen, utan tyckte hon kunde stanna kvar länge. Det var först på slutet jag började känna en längtan och nyfikenhet på vem som faktiskt bodde där inne.

Men så fort jag fick upp Unni på bröstet så smälte jag och aldrig kunde jag tro att jag skulle falla så pladask för den här lilla tjejen. Med tvillingarna var jag först i chock, sen var allt så ovisst så även om jag verkligen älskade dem från sekunden de kom, så vågade jag inte förälska mig på samma sätt som den här gången.

Nu har det alltså gått en hel månad, och jag tänkte berätta lite mer om Unni. Unni är en väldigt matglad tjej, fick hon bestämma så skulle hon ligga vid bröstet dygnet runt. Men hon är oftast också väldigt nöjd, bara några få kvällar som hon haft ont i magen. Nätterna går helt okej, hon vaknar och äter 2-3 gånger per natt oftast somnar hon om igen direkt. Några gånger har hon vaknat vid matningarna, men hon ligger nöjt kvar och jollrar i sängen, tills hon vill äta igen och sen slocknar hon. Napp är inget som intresserar henne alls, och flaskan håller vi på att träna på det går ibland, ibland inte. Men allt flyter annars på väldigt bra, och både vi och Leia och Mattis börjar lära känna henne och hitta våra nya rutiner! Jag är så tacksam över att hon är en ganska lätt bebis ändå!

Vi var faktiskt på BVC idag på 1 månaders läkarkontroll. Hon klarade allt med bravur.

Längd: 58 cm

Vikt: 5700g

Hon har alltså gått upp 700g på två veckor. Då vägde hon 5040g och var 55 cm lång. Sa jag att hon gillar att äta?

Tack Unni för vår första månad med dig!