Idag från ingenstans så tog Unni och snurrade från mage till rygg. Jag skulle städa och la henne på mage i babygymet. Gick in på toaletten och plockade lite skräp, kom ut och vips där låg hon på rygg och var så nöjd.
Världens nöjdaste tjej
Och mamman släppte allt hon höll u för att springa och hämta kameran (som om att Unni skulle snurra tillbaka och jag skulle missa det och ingen skulle tro på mig, haha).
mammans skräphög mitt på golvet!
Eftersom vi inte sett någon riktigt tecken på att Unni velat vända på sig när hon legat på magen, så tänkte jag att det var en turgrej, att hon bara råkat snurra runt. Men sen gjorde hon det igen, och igen, och igen. Totalt typ 5-6 gånger igår. Wow!!!
Alltså jag hade glömt hur häftigt det är med alla de här små stegen som de lär sig helt själva. Blev så glad och peppig av att Unni snurrande runt, men sen så kände jag en liten sorg. Det här är ju första steget på att börja röra sig själv, vilket betyder att den här gosiga bebistiden närmar sig sitt slut. Vet att det är själviskt att tänka så, men jag vill verkligen att hon ska ligga still och mysa ett tag till, Kunna somna på bröstet och vara sådär nöjd som bara en liten bebis kan vara när den får vara nära.
Unni min Unni, du är ju fantastisk!
Jag förstår verkligen vad du menar med att ha blandade känslor inför de olika utvecklingsstegen. Jag kommer också på mig själv att saknar när tvillingarna var så där pyttesmå, den tiden kommer ju liksom aldrig tillbaka. Men det är SÅ häftigt när de lär sig nya saker ☺️
Ja hon blir alldeles för snabbt ett barn och inte den där mysiga gosiga bebisen!! <3