Jennie-Lie

Idag är det inte bara måndag, idag kliver vi över en stor gräns i vår graviditet. Vi är nämligen precis just nu i vecka 30+3, dagen då tvillingarna föddes. Så om en halvtimme så föddes tvillingarna, tack och lov vill nog Sprallis vara kvar längre. Inget vatten har iallafall gått än.

Väldigt konstig känsla, det har varit ett stort mål i graviditeten att ta sig hit! Och nu är vi här, och jag är lite livrädd för vad som väntar nu! Vi har ju aldrig varit på andra sidan det här sträcket. Jag kom ihåg hur mycket jag längtade efter tvillingarna vid den här tiden, graviditeten kändes som en oändligt lång period. Den här gången har det bara sagt SWOSH så var vi här, och visst börjar nyfikenheten på vem det är som bufflar på där inne komma. Men samtidigt känner jag mig mycket lugnare och är glad för varje dag den vill stanna kvar där inne.

Men tänk alltså att det är en liten människa som ligger där nu, kolla på Mattis och Leia när de var 4 dagar. Självklart väldigt små, men allt är liksom där och de fungerade ändå helt ok. Och eftersom Sprallis är själv i magen så är den väl ännu större än vad Leia och Mattis var. Galen och häftig tanke!

Precis när jag sitter och skriver det här så ringer även en Freja-sköterska upp, eftersom jag har en rädsla för förlossningen den här gången, och säger att hon ber om ursäkt för det dröjt att de tagit kontakt men hon såg att vi var i vecka 30 + 3 idag och ville ringa och prata lite och boka in en tid med mig i telefon istället för via brev eftersom idag var dagen då twinsen kom. Alltså hur fint? Endel inom sjukvården är så på rätt plats, och det känns ändå tryggt inför förlossningen!