Ikväll har jag haft barnen själv igen, och det slog mig hur stora alla blir. Missförstå mig rätt, jag älskar att se mina barn utvecklas och bli små personer. Hur Leia älskar att rita, hur Mattis springer fram och hur Unni börjar skratta och busa. Men samtidigt så blir jag ledsen, ledsen över att mina älskade underbara barn redan är så stora! Jag vill alltid att de ska komma krypandes upp i knät, kramas och pussas och låta mig torka deras tårar. Men det känns som att de snart är tonåringar och inte kommer vilja hänga med mamma längre.
Unni som är så med nu och håller i saker riktigt kontrollerat!
Och de här trollen som leker och busar HELA dagarna just nu!
Jag älskar verkligen dem här tokungarna och försöker varje dag att vara den bästa människan jag kan för deras skull! Ibland går det, ibland går det inte, men varje dag så tänker jag hur lyckligt lottad jag är, som har mina barn, som har den bästa mannen och pappan till mina barn och alla människor omkring oss som bryr sig om den här galna familjen! 
Och Leia, Mattis och Unni, kan ni sluta växa upp så fort!
Senaste kommentarer