Alltså ÄNTLIGEN, som jag har väntat på känslan att VILJA träna. Det är stor skillnad på att VILJA och MÅSTE. Och i söndags kom det! Vi hade varit på kalas, dans och ätit middag. Jag kollade ut och det var mörkt, stjärnklart och jag bara kände att NU, precis NU, vill jag ut och springa. Så jag kollade läget med Hampus, för jag visste att om jag lägger barnen först så kommer känslan försvinna, då kommer de bli ett måste. Han kunde ta kidsen en stund själv och jag kunde springa!
Hejdå stöket hemma och hej friskluft!
Och jag sprang, körde på ett gammalt VeckansTD pass (på träningsdippen). 2 minuter gå i rask fart, 2 minuter jogg och 1 min löpning. Minuterna bara rullade fram och även om det självklart var jobbigt och jag hade rejält flås så gjorde det ingenting. Kroppen svarade på bra, och jag lyckades minska tiden per kilometer med 20 sekunder och sprang 500 m längre än vanligt. Alltså YES!
Det är det här som är målet med min träning, att känna att jag har min kropp, att jag orkar. Visste ni att jag inte har en våg hemma? För jag vill inte mäta kg, jag vill inte heller att mina barn ska se mig stå på vågen och sucka (eller jubla). Nej här är det känslan som ska styra och nu blev jag så mer pepp på att hålla igång.
Till och med efteråt var jag glad, så himla glad!
Sitter du och läser det här och drömmer om att kunna göra det du med? DU KAN! Alltså på riktigt kan jag prioritera om lite, så kan du också. Fundera vad som kan hjälpa dig i vardagen, när det kan kännas skönt istället för jobbigt (som för mig att slippa kvällskaoset 30 minuter blev lyx) och hur du vill att din kropp ska kännas. Jag finns här, min resa har precis börjat så haka gärna på!!
Senaste kommentarer