Jennie-Lie

Ni som varit här inne med mig några år nu vet förmodligen att jag bearbetar mycket av mina känslor vid årsdagar. Som när trollen skulle fylla ett år så skrev jag inlägget om hur det är att få prematurbarn, eller förra året när jag ett år efter Hampus krasch skrev av mig om det.

Att bearbeta och skriva det här kom på tredje årsdagen, för idag är det tre år sen som min lillasysters fästman, Joakim, tog livet av sig. Han befann sig nere i Karlstad, så vi fick beskedet dagen efter.

Den dagen började som vilken annan dag som helst, Leia och Mattis var strax över året och vi höll på att packa för att åka till mamma och pappa i Stugun. Hampus var på ovanvåningen, Leia och Mattis kröp omkring på golvet och telefonen ringer.
Det är min pappa, vilket inte alls är konstigt då vi pratar flera gånger om dagen, speciellt när vi ska åka till dom.

Rösten säger mig direkt att något är annorlunda, han frågar vad vi gör, jag svarar att vi packar och han säger ”Kan du sätta dig ner en sekund?”. Där och då förstår jag att något har hänt.
– Vad är det pappa?

– Joakim har hängt sig.

Joakim hade flertalet självmordsförsök bakom sig, så min reaktion blir såklart att fråga hur han mår? Är han i Karlstad?

-Jennie-Lie, Joakim är död.

Det brister för mig direkt, jag skriker rätt ut att nej, fan också! Jag slår näven i väggen och Hampus kommer störtandes ner ifrån övervåningen.
Sen är det svart några sekunder, jag minns inte vad jag gör. Jag vet bara att nästa gång jag kommer ihåg något så står Hampus i köket med barnen. Jag sitter i soffan, tårarna rinner, pappa är kvar i luren och plötsligt hör jag en annan röst.

-Är hon ensam hemma? Har hon någon där?
Jag känner igen rösten, det är Joakims pappa i telefonen. ”Herregud han har precis förlorat sin son, nu får jag skärpa mig”. Jag samlar mig, ställer frågor om när och var det skedde, försöker ta in det som har hänt. Sen slår det mig, jag ber och hoppas och önskar att de svarar ja på den här frågan, men jag vet längst inom mig att så kommer det inte vara. Har någon berättat för min lillasyster att hennes kärlek tagit livet av sig?

-Vet Jessica?

-Nej, du måste åka dit och berätta och ta med henne hem.

Hur gör man det? Mycket har jag lärt mig i livet, men ingen har någonsin lärt mig om hur man helt plötsligt ska berätta något så fruktansvärt för någon man älskar.

Jessica och Joakim <3

Jag fick ringa Jessica, hitta på en lögn om att jag skulle komma förbi och göra något. Idag kommer jag inte ens ihåg vad jag ljög ihop, jag tror iallafall att jag hittade på något som gjorde att hon började ställa in sig på att följa med till Stugun. Jag höll ihop under samtalet, sen bröt jag ihop. Men jag ville inte berätta via telefon, jag ville inte att hon skulle vara själv, jag ljög för hennes skull men kände mig så falsk.

Inpackade i bilen hela familjen, jag behöver få köra, jag behöver få tänka på något annat. Jag behöver också se så jag klarar av att köra eftersom att jag kommer behöva köra Jessica och hennes bil till Stugun. Så kör jag sakta, sakta bort mot Jessica. Vi parkerar bilen och jag försöker samla mig, funderar på hur jag ska göra och för varje minut jag stannar i bilen så låter jag henne vara lyckligt ovetandes.

Men tillslut så går jag uppför trapporna, benen känns som stela, tunga klumpar som inte alls vill samarbeta. De vill vända och springa därifrån. Jag fäller en sista tår, blinkar bort den, tar på mig solglasögonen och ringer på dörren.
Jessica öppnar, hon håller på hemma. Här har jag lite minnesluckor, jag minns att rösten bar bättre än jag hoppats på. Jag minns att jag fick henne att sätta sig i soffan bredvid mig. När jag tar av mig solglasögonen så ser hon mina rödgråtna ögon, men innan hon hinner fråga så säger jag ”Älskling, Joakim har tagit livet av sig. Joakim är död”. Jag hade nämligen på min lilla stund hunnit googla och läst att det bästa är att vara tydlig på en gång, att använda ordet död.

När jag reagerade med kaos så reagerade Jessica på ett helt annat sätt. Hon var lugn, skrek inte, grät inte. Svarade mig
– Men, han ringde mig igår?
Jag berättar det lilla jag vet om vad som har hänt och säger att vi måste hem till mamma och pappa. Dom har pratat med Joakims pappa och vet mer.

Jessica börjar packa, hon ringer sina bästa vänner och berättar vad som har hänt. Hon skrattar. Jag förstår att hon är i chock, men jag vet inte vad jag ska göra. Ringer mamma och pappa ifrån ett annat rum och berättar att hon är chockad och bara skrattar. Vi går ner mot bilen, fortfarande inte en tår från Jessica.

Bilresan sitter vi mest tyst, vi lyssnar på radion. Tom Pettys song Wildflowers spelas, och orden känns så himla rätt.