Unni 9 månader

Nu har vår Böna funnits lika länge i magen som utanför. Unni ger oss så mycket glädje varje dag. Och både jag och Hampus njuter av våra dagar med henne (vi delar ju 50/50).

Hon står för fullt, mot allt och närmare en minut ibland utan stöd. Här om dagen såg vi första lilla tecknet till ett första steg. Vet inte om det var en olyckshändelse men hon försökte lyfta lite på ena foten innan hon ramlade på rumpan.

Hon har två tänder nu, en uppe och en nere. Inte så skönt för mamman, tydligen är mitt högra bröst mer tuggvänligt än det vänstra. Och Hampus har faktiskt fått tagit Unni på nätterna för att sakta men säkert börja vänja henne (och mig) av med amningen.

Annars är hon precis som vanligt, alltid glad. Vaknar lite för tidigt för min smak, runt 06-06:30 gör hon morgon. Sen sover hon en eller två gånger per dag någon timme varje gång.

Det bästa hon vet just nu är ramsan ”hej lilla mus, vad gör du för bus”. Speciellt när pappan och tvillingarna gör den. Hon kutar efter Leia och Mattis överallt och man ser att hon längtar tills hon kan hänga med i deras tempo.

Vår lilla Unni Bunni Böna, 9 månader med dig i våra liv.

Det är så galet att vi närmar oss hennes ett års dag, ett år? Precis just nu vill jag pausa tiden lite. Ha min lilla bebis lite till. Men nej hon har bråttom att upptäcka världen!

Hon äter själv, är grym på pincettgreppet, kryper sjukt fort, står, springer när vi håller i händerna, ja vi får helt enkelt hålla ett öga på denna Donna när hon börjar ta över världen!