I onsdags var det alltså dags för rutinultraljud med plutten. Som vanligt ville hjärtat hoppa ut ut bröstet. Jag mötte upp Hampus strax innan i stan så vi gick tillsammans och pratade. Det fick nerverna att lägga sig lite.
Ganska direkt fick vi komma in i undersökningsrummet. Nu börjar det kännas ganska normalt att ligga där, men fortfarande så har jag svårt att greppa att den lilla filuren man får se faktiskt bor i min mage. Med twinsen gjorde vi fyra eller fem ultraljud, så vi känner till processen ganska bra. Och vi fick en fantastisk barnmorska som gjorde ultraljudet och tog tid på sig att förklara, prata och vara allmänt go.
Vi fick se vår lilla filur direkt på skärmen, och snabbt såg man ett hjärta som slog. Det mättes, kollades urinblåsa, njurar, ryggraden till och med läpparna för att se om barnet har gomspalt. Men allt såg jättebra ut och hon sa så många gånger att det var en så fin liten bebis som vi väntar.
Självklart kan vi inte göra annat än att hålla med. Ni som har sett ultraljudsbilden på Leia och Mattis har sett hur lik sig själv de är på bilden. Mattis med sina gosiga kinder och Leia med sin lilla nätta haka. 
Leia längst ner till vänster och Mattis till höger i vecka 13.
Men den här lilla filuren var inte lik någon av dem. Kanske en liten blandning? Vilket gör det ännu mer spännande på att få träffa den. Jag har haft svårt att greppa att det inte är Leia eller Mattis som är i magen, men nu förstår jag att det här är en helt ny person som ska komma in i våra liv.
Lilla sprallis, som vi och dina syskon är nyfikna på att få träffa dig!
Något som har varit svårt den här gången har varit att komma på ett arbetsnamn. Trollen var så solklara troll när vi fick se dem. Men den här har vi inte riktigt haft något självklart till sen här. Ett tag har vi haft rumpnissen, men det har inte klingat helt rätt. Men på ultraljudet så låg den inte still en sekund, det sparkades, vinkades och vände på sig hela tiden. Så numera är det vår lilla sprallis.
Jag har aldrig gråtit på ett ultraljud, som så många andra berättar om. Nej jag blir mest fnissig och glad och har ett leende som går mellan öronen. Är det fler som inte gråtit när de får se sitt/sina barn på ultraljud?
Jag grät heller inte när vi såg vår bebis på ultraljudet! Inte gråtit en enda gång faktiskt, men lika älskad och förväntansfull är jag av att få träffa det lilla livet även om jag inte gråtit ! Grattis till tillökningen 🙂
Va skönt att jag inte är den ända. Ja verkligen sååå efterlängtad är den. Och nu äntligen börjar jag förstå att det är på riktigt 🙂 Tack snälla <3
Jag grät inte men någon av mina, bara glad o lycklig!
Jaa samma här, inte en tår. Men de flesta jag pratat med säger att de gråter floder. Men nej, jag blir bara pirrig i magen och överlycklig. Typ som att åka en rolig karusell 😉