Jennie-Lie

Förlåt om burdus fråga – jag tycker jag läser din blogg kontinuerligt (så roligt att följa då jag själv har en 3,5 åring o en 5 månaders) men jag kan inte minnas att du berättat om din förlossningsskada? Alltså helt ok om du inte vill eller så undrar bara om det är jag som missat eller minns fel ? .
Kram!
/
Sara

Alltså det är SÅ bra när ni säger till, när jag tappar bort mig själv i alla medier. Min förlossningsskada har jag faktiskt inte skrivit något om här, däremot har jag pratat mycket om det i Familj vecka för vecka, bland annat i detta avsnitt. 

Det är en lång väg ibland att få rätt hjälp

Men jag tar det från början här för er som inte orkar kolla på videon. Det var såhär, att morgonen efter Unni föddes så kliver jag upp ur sängen. Så glad för att jag inte behövt springa på toaletten på hela natten, men precis när jag tänker tanken så känner jag hur det börjar rinna något längs mina ben, Unni var ju ute så vattnet kunde väl inte gå igen? Jag inser snabbt att nej men jag kissar ju på mig, men det fanns inget jag kunde göra hade noll kontroll över mina knipmuskler. Hampus var oturligt nog precis ute och fixade med byte av bilar med familjen, så jag fick helt enkelt ringa på klockan för hjälp eftersom Unni precis vaknat och ville ha mat också.

Barnmorskorna var världens sötaste och sa att det absolut inte gjorde något, att det händer hela tiden och att det inte var någon fara. Skönt kände jag. Efter det har jag aldrig kissat på mig, inte så mycket iallafall. Men dagarna gick, och jag fick springa på toa ofta för att det inte skulle läcka allt för mycket. Tanken ”men det här är normalt” fick jag tänka flera gånger om dagen, trots att det kändes jobbigt att inte ha kontroll över blåsan. Blev jag kissnödig så behövde jag en toalett precis där och då, annars så kom det några droppar.

På min efterkontroll ca 3 månader efter förlossningen, så berättade jag om mitt problem för min barnmorska. Hon sa då direkt att så ska du inte behöva känna, det är inte normalt att det inte har gått tillbaka efter 3 månader. Under gynundersökningen så kände hon också att jag inte alls kunde hitta knipmusklerna (vilket jag sagt innan och förstod). Så hon bokade in mig direkt på ett läkarbesök på samma vårdcentral några veckor senare.

När jag skulle till läkaren hade jag inga förhoppningar på att de hade någon lösning eller att jag skulle få ut så mycket just den dagen. Hoppades på en remiss till sjukhuset. Läkaren jag fick träffa var så otroligt nonchalant, han frågade varför jag var där, jag förklarade, han frågade igen ”men varför är du här, vad ska jag göra?”. Och jag tappade talet helt, hur kan jag veta vad han ska göra? Han är väl läkaren? Han gav mig råden att fortsätta knipövningarna (sjukt svårt att göra knipövningarna när man inte har kontakt med musklerna). Med en stor suck så sa han att han skulle skicka en remiss till sjukhuset. Jag gick därifrån helt tom, besöket vart alltså värre än mina noll förväntningar.

Över en månad senare så ringer min telefon, samma läkare igen. Han frågar om det blivit bättre. Jag svarar nej och säger att jag inte hört något från sjukhuset. Han svarar lite nonchalant ”nej, men jag har inte skickat någon remiss. Men då gör jag det nu”. Alltså det bara kokade inom mig, Unni var alltså närmare 5 månader nu. Så på två månader hade jag inte kommit längre än ett ”jag skickar remissen nu då”.

Bara någon dag senare ringer en sköterska upp från hälsovårdscentralen, sjukhuset vill att jag kommer in och gör lite prover innan de bokar in mig för en tid. Jag får komma dit, de mäter hur mycket jag har i blåsan, jag får kissa, och sen mäta igen. 300 ml hade jag innan jag kissade, och när man har kissat så ska alltså blåsan vara så gott som tom. Men hon mätte och mätte och mätte, 270 ml hade jag kvar. Alltså hade jag bara kissat 30 ml, och var inte alls mer kissnödig. ”Så något fel är det nog” sa hon. Jo tack, det vet jag.
Jag fick även med mig ett papper hem där jag under två dygn ska hålla koll på allt jag kissar. Det har tyvärr inte hunnits med, så nu får jag skylla mig själv, men jag ska ta tag i det och sen hoppas jag att jag får komma till en urolog för vidare undersökning.

Så där är min status idag, det har sakta blivit lite bättre. Jag försöker knipa så mycket jag kan, men hittar fortfarande inte helt rätt. Läckagen har blivit mindre, men finns fortfarande där. Jag lugnar mig ibland med orden min fantastiska barnmorska skickade med mig ”Det är inget som inte går att ordna”.

Hur mår ni efter era förlossningar? Känns allt som det ska? Eller får ni bra hjälp för det som inte känns bra?