Jennie-Lie

Här kommer ett ärligt inlägg, och jag hoppas ni gillar det. Kanske känner du igen dig själv, kanske inte.

När tvillingarna föddes så hade min blogg växt sig ganska stor på bara några månader, sakta men säkert började jag även lägga mer tid på instagram. Jag insåg att det här är ju roligt, att få kontakt och prata med så många människor om det jag tycker om, att vara förälder. Men plötsligt så stannade mina siffror av, följarna slutade hitta till mig.

Samtidigt så såg jag hur nya konton startades, fick grymt mycket följare och jag tänkte, det där är ju inte så svårt. Det var konton som fokuserade på vita bakgrunder, rosa moln och stylade barn från topp till tå. Jag själv gillade det, drömde om att ha råd med alla coola barnkläder, sökte för ambassadör för barnkläder hit och dit, tränade på att själv ta vita och coola bilder på barnen och plötsligt så började jag få fler ambassadörskap. Sakta men säkert började fler följare hitta till mig, åtminstone på instagram.

Att försökta hitta på nya roliga sätt att fota barnen och deras outfits på blev vardag, visst är de helt galet söta? 

Kul! Kände jag och fortsatte klä barnen matchande, planera flera dagars kläder och drömma om fler bättre ambassadörskap. Just där och då hade jag tiden, och orken, att bry mig. Trots att det gav ingenting betalt utan endast några få kläder.

Ja jag gillar barnkläder, att fixa mysiga barnrum, men jag bryr mig mer om familjen, att prata föräldraskap och att uppleva saker. Men det stoppade jag undan, bara för att få fler följare. Stressen kom sakta krypandes i kroppen, ”var är tröjan jag tvättade till Mattis? Varför har han på sig den nu?” Och så var nästa dags planering av outfit och bild förstörd för att Hampus bytt till en ren tröja på Mattis. Leia sluta dra av dig hårbandet, du måste ha på dig det” stressen när varumärkena väntade på sina bilder och jag hade två barn som absolut inte kände för att ha på sig de kläderna just då, eller för den delen ställa upp på bild. När man sen hade slitit sig i håret för att få till den perfekta bilden, la ut den, väntade på likes och delningar av större inspirationskonton för att få ännu fler följare. De gånger de lyckades så kände man att ”yes, det här gick hem”, men majoriteten av gångerna så kom inte de där delningarna, det var ungefär lika många likes som vanligt och hjärnan började snurra ”varför funkade inte det här, är det fula kläder, var det inte bra ljus”?

Två av bilderna jag tog för ett märke, ni ska se vad man spexade och hade sig bakom kameran för att få dem att kolla in samtidigt, och skratta.

Sakta men säkert började den där härliga känslan försvinna. Jag tappade motivationen både till bloggen och instagram. Och det var nog först när vi plussade med Unni som jag satte mig ner och funderade på vad jag faktiskt ville med mina sociala medier. Jag kom fram till att det som peppar mig är när jag får höra att jag på något sätt hjälper till, att mina tankar och berättelser kan få andra att må lite bättre och att få respons på inlägg i form av ”du är inte ensam, tack för du delar med dig” gör mig miljoner gånger gladare än kommentaren ”åh vilken fin tröja vart kommer den ifrån”.

Att få båda att sitta hyffsat still och göra det man hade förväntningarna på att de skulle göra för att få till en bild var mer slit och svett än roligt för mig.

Utifrån det här bestämde jag mig för att göra en helomvändning, skita i inredning och kläder, istället berätta historierna bakom bilderna. Att ärligt berätta om både upp och nergångar som mamma och familj. Och vet ni? Det är utifrån det som jag också kom fram till att jag vill hjälpa fler att dela sina berättelser, och därav föddes idén till podden Norrlandspäron som nu är i fullrullning och ger mig precis den feedback som jag brinner för och får mig orka att lägga tiden på instagram, bloggen och podden.

När jag var gravid med Unni så insåg jag att det är sånna här bilder jag älskar och vill dela med mig av. Dessa små glimtar från vardagen, både roliga och jobbiga.

Det är lätt att gå vilse i livet, huvudsaken är att man ibland stannar upp, funderar på vad man gör, om man gör det man vill göra och vad man vill bidra med till sin omvärld.

Gillade du inlägget så kom ihåg att era klick på hjärtat eller kommentarer gör verkligen allt för mig.