Jennie-Lie

Det började i måndags kväll med att jag på eftermiddagen började känna riktigt onda hugg på högersida om magen. När jag kom hem la jag mig och vilade, somnade en sväng, vaknade och gjorde middag. Igen kom huggen men de höll i lite längre. Efter en lugn kväll så blev huggen värre och värre och vid 22.00 så gjorde det så fruktansvärt ont så jag spydde.

En väldigt konstig känsla att man behöver kräkas för det gör så ont. Jag mådde inte speciellt illa, utan hade precis druckit lite juice och ätit en macka. Efter kanske 10 minuter släppte det och jag gick och la mig helt utmattad. En liten rädsla för någon konstig magsjuka fanns i bakhuvudet, eller att något var fel i magen. Men jag lyckades sova hela natten utan något mer magknip så när jag vaknade så kändes det bättre. Fortfarande öm i magen, och lite små hugg då och då.

Pratade med Hampus och vi bestämde oss för att jag skulle ringa och kolla med vår barnmorska om det var något vi skulle vara oroliga över? Och vår barnmorska som vi har nu, är helt magisk. Jag känner mig så trygg att prata med henne, hon lyssnar på våra tankar, ställer frågor och kommer med stöttning och råd. Så efter att ha pratat med henne så bestämde vi att jag skulle kontakta gynmottagningen på sjukhuset och rådfråga dem. Även där fick jag prata med en fantastisk barnmorska, och vi bestämde en tid då jag skulle komma in på kontroll. Eftersom att jag mådde bättre så var det förmodligen ingen fara men de ville utesluta utomkvedshavandeskap eller om det kunde vara blindtarmen.

Så vid 13.30 fick vi komma in, träffa en underläkare som ställde frågor och tog vår oro på allvar. Han sa att han ville göra en undersökning, ta lite prover och sen kanske även rådfråga med kirurg om det visade något konstigt med proverna. Han frågade också lite om förra förlossningen, som startade med vattenavgång i vecka 30.+ 3 med tvillingarna. Vi berättade och sen avslutade vi med att säga att vi vet ju inte om det är en eller två den här gången, var på han svarade, men det kommer ni snart få veta, vi gör ett ultraljud också.

Åhhh så pirrigt i magen det blev direkt, det blir inte lättare med ultraljuden ju fler man gör. Snarare tvärtom. Hur många är det? Finns det hjärtslag? Är det något som kommer se galet ut?

Så vi gick in i undersökningsrummet, han började med att göra en gynekologiskundersökning, innan det var dags för ultraljudet. Hampus satt och höll hårt i min hand, Läkaren vred på skärmen, och där såg vi en liten rumpnisse med ett hjärta som slog så starkt. Den vinkade, sparkade och jag förstod varför jag redan kan känna den lilla krabaten ibland. Tårarna brände bakom ögonlocket, läkaren fortsatte kolla. Men nej det var ett barn den här gången. ETT barn, en väldigt konstig känsla. Det kändes lite ensamt där inne för den, samtidigt vart jag så glad över att vi ska få pröva på hur det är att ha ett litet barn.

Vår lilla lilla rumpnisse!

Alla undersökningar och prover visade att det var bra, ingen infektion, lite förhöjning på vita blodkroppar men vilket var normalt när man är gravid. Så vi fick åka hem, men lova att komma tillbaka om smärtan ökade. Vi var helt slut, så kvällen bestod av lite mat, skåla i bubbel (alkoholfritt såklart) och sen bara kramas i soffan. Lyckliga över att veta att allt var bra, lyckliga över att ha fått tjuvkikat på lilla rumpan.

Vilken dag, tänk en liten bebis! Jag längtar till Leia och Mattis kommer hem idag så vi kan visa dom sitt lilla syskon.