Jennie-Lie

Jag försöker vara så ärlig jag bara kan här i bloggen, 99% av tiden är jag glad, det är sån jag är. Men ibland kommer den där procenten som är kvar och det blir bara för mycket. Igår var en sån dag. Jag jobbade, kom hem, var tvungen att fixa massa saker hemma, handla, ha hand om barnen och jag hade ont i kroppen för jag var så trött.

Sen kom det som utlöste det, Leia bet mig hårt som attan i låret, när hon busade med Mattis. Och jag drog bort henne lite väl hårt och skrek åt henne. Såklart blev hon så otroligt ledsen, tårarna sprutade och allt hon ville var att få komma upp i famnen. Men jag orkade inte, jag orkade inte trösta henne, trots att det var jag som gjort henne ledsen. Jag var bara arg, irriterad och ville helst bara stänga in mig i sovrummet. Den känslan varade bara i någon minut, sen bröt jag ihop för jag var världens sämsta mamma och för att min underbara dotter var så fin som kröp ihop och ville mysa med mig trots att jag bara sekunderna innan varit sur och arg på henne.

Jag satte mig på sängkanten med Leia i famnen och bara grät, när hon upptäckte att jag var ledsen så slutade hon att gråta och gav mig världens kram. Ja då grät jag såklart ännu mer. Och sen kom även Mattis och klappade, kramade och pratade med mig. Underbara små liv som är så förstående och fina redan. Hampus kom såklart också, vi pratade om hur jäkla tufft det är just nu. Vi vill bara ha klart renoveringen så vi faktiskt kan fokusera på det som är viktigt i livet, varandra.

Jag mår inte bra när det är kaos i livet, och så är det just nu. Hemmet invändigt förfaller, jag hinner inte med att tvätta, knappt laga mat (blivit alldeles för mycket köpmat), och det finns tusen saker till som skulle behöva göras. Men det går helt enkelt inte när Hampus behöver lägga all tid på renoveringen, och jag tar all tid med barnen som dessutom är vakna till närmare 21.30 på kvällarna. Och efter det så gör gravidititeten så jag är helt paj så och kan inte göra mer. Och då veta att vi väntar ännu ett barn (som jag är så otroligt lycklig över egentligen) så känner jag bara att vad ger vi oss in på? Kommer jag alltid vara såhär trött och sur? Jag kan ju inte ens vara en bra mamma till Leia och Mattis just nu.

Det fina gravidglowet jag tyckte jag började få runt den här tiden förra graviditeten är inte i närheten. Jag ser bara trött och sliten ut.

Idag mår jag iallafall lite bättre, för varje dag som går så blir vi närmare klara med renoveringen. Det ser jag framemot, en höst där vi kan fixa iordning inne, få tid till varandra och hinna ordna allt inför vår lilla rumpnisse som ska komma.

Jag vet att man inte alltid kan vara på topp, men jag har svårt att acceptera det.