Jennie-Lie

Så var det dags, att äntligen få ner vår berättelse om hur vi faktiskt plussade denna gången. Våra tankar, reaktioner och känslan över att få beskedet att vi skulle bli föräldrar, igen.

Vi hade bara varit hemma några dagar från vår resa till Mallis. Jag hade känt mig lite trött, men trodde såklart att det berodde på allt resande med barnen. Men så torsdag kväll, den 4e maj, kom första symtomet som jag reagerade på. Skulle krypa ner i sängen, tog av mig BHn och kände bara AJ! Så ont det gjorde i båda bröstvårtorna, tog lite försiktigt på dem och var riktigt öm. Jag har inte haft den bästa kollen på min mens, så första tanken var att den kanske var pågång och att de kunde vara lite ömma därför.
Jag gick och la mig, fredagen kände jag fortfarande ömheten, men fortsatte i tankarna att tänka att det var bäst att ha med sig tampongerna då mensen var på g. Vi hade middag med vår vän Sanna och jag satte mig i soffan och kände hur jag helt enkelt inte tog mig upp, jag blev så trött. Så medan Sanna lekte runt med trollen så orkade jag ingenting. Tänkte att det igen var resan och första veckan tillbaka som tog ut sin rätt.

Märklig känsla att vi redan på resan faktiskt var en till, men vi hade ingen aning.
Lördagen kom, min lillasyster hade kalas då hon fyllde 25, vi överraskade henne med en ny soffa på balkongen och lite balkongfix (läs mitt inlägg om dagen här). Men redan på dagen så nämnde jag för Hampus att jag inte kände mig helt bra, jag kände mig liksom inte så glad trots att dagen för min lillasyster blev fantastisk, vilket inte var likt mig. På kvällen var det dags för middag ute med Jessica och vänner, jag åt en supergod ceasar sallad men blev så mätt att jag började må illa. Jag fick verkligen inte i mig någon efterrätt, vilket är det bästa jag vet när man är ute och äter. Brösten ömmade fortfarande så när jag kom hem så berättade jag även det för Hampus samt att jag hade ont i brösten. ”Du är gravid” sa han snabbt. Självklart hade tanken swishat förbi min hjärna någon gång, men snabbt viftats bort. ”Nej då, jag tror bara mensen är på gång”.

 Den supergoda middagen, men som fick mig att må så illa. 

Sen blev det söndag, den 7e maj. Vi skulle ha middag för min lillebror som också fyllde år denna helgen hos oss. Brösten ömmade fortfarande, Vi var ute och åkte bil och Hampus säger ”Jag tror att du är gravid, jag har tänkt på det sen du sa det igår, och tänk så mysigt det vore.” Jag skrattade lite åt Hampus och hans fina ord, trots att det någonstans också för mig börjat gå upp att något i kroppen var inte som det skulle, och ingen mens hade dykt upp. Så när jag var på affären och handlade till kvällens middag så smet jag in på apoteket och köpte ett graviditetstest.

Middagen flöt på bra, jag mådde bra, kände inte av något illamående eller trötthet så då tänkte jag såklart att det var falskt alarm. Att mensen, precis som förra graviditeten, valde att komma direkt jag köpte ett graviditetstest. Men nej då, när alla åkt hem och vi var kvar så hade det inte kommit någon mens. Jag sa till Hampus att jag skulle göra graviditetstestet nu, trots att man egentligen ska ta det på morgonen, så får vi se att det är negativt.

Gick in på toaletten, stängde dörren, kissade tills det lilla timglaset började ticka. La stickan på handfatet, torkade mig och när jag skulle tvätta händerna så kollade jag ner. Och redan nu så stod det där ”GRAVID”. Jag tog stickan (glömde tvätta händerna), kutade ut i vardagsrummet till Hampus och bara slängde stickan framför honom. Hampus kollade på stickan och sken sen upp som en sol i ansiktet. Vad han sa riktigt då kommer jag faktiskt inte ihåg, kommer ihåg att han gav mig världens mysigaste kram och att jag inte alls kände riktigt samma glädje som honom. Vilket var konstigt då det är jag som ändå har kunnat tänka mig ha fler barn, medan Hampus har varit lite extra tveksam. Men det var ju inte planerat, jag kunde inte förstå när det hade hänt, vilken vecka vi var i (timglaset tickade fortfarande med veckorna som sen visade 3+). Jag skulle dagen efter ha min första dag på nya jobbet, hur skulle det gå? Vad skulle hända där?

Men Hampus och jag satt vid köksbordet och pratade, någonstans så kunde jag aldrig någonsin se mig genomföra en abort, men hur skulle det funka? Vad skulle vi ge oss in på. Sen sa Hampus de finaste orden som lugnade mig ordentligt ”Men älskling, vi är ju faktiskt för bra föräldrar för att bara ha två barn.” Och då förstod jag att Hampus ville verkligen detta på riktigt, och då ville jag också. Jag ville inte tvinga på någon av oss att bli föräldrar igen, att tvinga på vårt förhållande att gå igenom något som vi inte klarar av. Men där och då förstod jag att det är klart att vi klarar det här, jag och Hampus, tillsammans. Precis som vi klarat av allt annat de senaste 9 1/2 åren. Vi tog till och med en bild på Hampus med stickan, jag har bilden kvar i mitt minne (dagen efter råkade jag nämligen återställa min telefon och denna bilden var inte med på senaste säkerhetskopian) där han håller stickan framför sitt ansikte och ser så sjukt glad ut. Skulle ta en ny bild dagen efter men då hade Stickan dött och sen har det glömts bort. Lite ledsamt att inte ha en bild på Stickan som förändrade vårt liv för alltid, den andra gången i våra liv.

Så den 7e maj, 2017, sent på kvällen fick vi veta, och bestämde oss för att bli föräldrar en gång till!