Jennie-Lie

Internationella kvinnodagen, en dag där vi firar och hyllar alla grymma kvinnor. Men vi har en lång väg kvar att gå tills kvinnor och män behandlas lika. Ett exempel är något jag lever i just nu.

Jag har nämligen nyss gjort ett val som verkar provocera andra. Att jobba! Om ni är några här inne som inte känner mig så kanske ni tänker att det inte är så konstigt att man vill jobba. Men när jag berättar för er att jag har en liten tjej på två månader hemma så blir det helt plötsligt mycket konstigare, eller hur?Jag och Unni 2 månader

Du ska vara hemma och njuta av bebislivet, varför har du så bråttom tillbaka och sätt inte jobbet framför barnen är tre av alla kommentarer jag fått den senaste tiden. Låt mig då förklara för er varför jag valt att börja jobba.

Jag och min man, Hampus, har sedan innan tvillingarna Leia och Mattis som blir 3 år i maj. Med tvillingarna var jag hemma i 14 månader, Hampus var hemma först 3 månader med oss, sen 8 månader efter min ledighet. Vi hade precis flyttat hem och jag hade inget jobb så det passade mig perfekt att vara hemma, och jag njöt (nästan) varje sekund. Samtidigt så saknade jag att få träffa andra vuxna människor och använda hjärnan till annat än att planera blöjbyten och matningar, för att må bra. När jag efter 14 månader började att jobba, och Hampus tog över föräldraledigheten, så körde jag därför på i 110% på nytt jobb. Samtidigt så slet Hampus här hemma och mådde inte helt bra (ni kan läsa inlägget ”En pappas sanning” som Hampus skrivit). Det resulterade i att jag hade ett jobb där jag tog på mig lite för mycket, samtidigt som jag fick stötta och ta hand om både barn, man och hem på mina lediga stunder. Ingen av oss kunde njuta av den här tiden, utan allt var ett enda stort måste. Ett måste att kliva upp på morgonen, ett måste att få i barnen mat, ett måste att försöka aktivera dem någon gång i veckan iallafall och ett måste för mig att prestera på jobbet. Men sen skolades barnen in på förskolan och vi började hitta ett hållbart tempo för alla igen, och hitta tillbaka till glädjen i att vara en familj. Men bara några månader senare kom vår överraskning, jag var gravid igen!

Jag, tvillingarna och en liten tjej i magen.

Efter allt vi precis tagit oss igenom så var beskedet inte bara glädje utan också oro för om vi som familj skulle överleva en föräldraledighet till. Samtidigt som jag i hjärtat visste att jag ville att Leia och Mattis skulle få ett syskon. Efter 9 tuffa månader, så sitter jag nu här med Unni sovandes i famnen. Min mardröm är att vår familj ska splittras, och speciellt för någon onödig anledning som att vi gör som alla andra för det är så det ska vara. Nej den här gången kommer vi anpassa föräldraledigheten efter vårt liv, och inte livet efter föräldraledigheten.Familjen Wickström, min familj!

Därför börjar jag nu att jobba, först 30% fram till maj, då delar jag och Hampus 50/50 resten av föräldraledigheten. Så som svar på er som har kommentarer på mitt (eller vårt) val, jag gör det här för att min familj ska må bra och ha roligt tillsammans, jag gör det för att mina barn är det viktigaste för mig och jag vill att de ska få ha en glad mamma och pappa, och jag njuter mer än någonsin av dagarna som jag är hemma med Unni, för jag vet att om någon dag så är det jag som jobbar och får sakna henne och mammaledigheten.

Ibland får era kommentarer mig att känna mig som en värdelös mamma som inte älskar sina barn. Men det är precis tvärtom!

Leia och Unni, jag gör det för att ni i framtiden ska kunna göra det som passar er bäst, för att ni ska slippa känna som jag har känt.

Mattis jag gör det för dig, för att du ska ha lika stor rätt att vara hemma med dina barn när de är nyfödda.

För kom ihåg det mina kära vänner, en bebis och en föräldraledighet är inte bara kvinnans ansvar, och tro mig, mina barn far inte illa av att var med sin pappa. Han älskar dem minst lika mycket som mig!