Tack mitträcket!

Vi var på väg till förskolan förra torsdagen, en helt vanlig morgon, förutom att det var galet mycket snö ute. Vi hade två nöjda barn i baksätet och jag och Hampus satt och planerade dagen.

Rätt som det är så ser vi en skåpbil på andra sidan mitträcket börjar blinka med helljusen och någon millisekund senare ser vi att det är en bil ivägen för skåpbilen och sen smäller det. Skåpbilen kör först in i den andra bilen, sen studsar den in i mitträcket precis när vi också kör förbi så vi känner hur det flyger snö och bråte på bilen. Jag hinner knappt reagera innan det är över, men ser i backspeglen att bilar bakom får tvärbromsa. Eftersom vi kör på en motorväg och parkeringsfickorna inte var plogade så kunde vi inte stanna. Men Hampus ringde iallafall 112 och berättade om vad som precis hänt och de fick vårt telefonnummer om de skulle behöva något.

När Hampus lägger på och chocken börjar släppa så inser vi att om mitträcket inte hade varit där så hade skåpbilen kört in rätt i Leias bakdörr och vi hade legat i diket. Både jag och Hampus börjar gråta och det är knappt så att vi vill lämna av barnen vid förskolan sen. Man får sig en tankeställare och förstår hur snabbt livet kan ändras. Barnen märkte såklart ingenting utan var lika glada och roliga som vanligt vid lämningen, och vi försökte såklart krama dem lite extra utan att visa att vi var ledsna.

 Världens finaste, tokigaste familj!

Efter det här har jag haft noll sug på att skriva eller blogga, utan hela helgen har vi endast varit tillsammans familjen och hittat på roliga saker. Men nu har jag nog smält det för idag kliade det i fingrarna och nu är jag tillbaka, även om jag fortfarande kör vääääldigt sakta ute på vägarna.

Finns det fler här inne som varit så nära att krocka? Hur har ni reagerat?