Jennie-Lie

Idag är det inte vilken dag som helst, idag firar vi lite extra. Det är nämligen ett år sen vi fick ta med oss hela familjen hem. Jag hittade tillbaka till mitt inlägg från dagen efter vi kommit hem (du kan läsa det här), och tårarna började rinna. Varför vet jag inte riktigt, den här dagen är förknippad med så mycket glädje, men också så mycket kaos. Att ha en bild framför sig när man väntar barn och så blir varken förlossning eller hemgången som man tänkt sig.

 

Men jag måste bara berätta champange incidenten som jag hintar lite om i det inlägget. 

Efter förlossningen så fick vi en flaska bubbel av trollens faster och Tomas. Tyvärr kändes det inte så glädjande just då, att få bo i en liten skrubb på sjukhuset, inte ha sina barn nära och bara hoppas att det inte kommer in någon läkare för att berätta dåliga nyheter, så att fira kändes inte helt rätt. Vi bestämde då att den flaskan ska vi ta när vi kommer hem, om alla får komma hem. Så efter en dag med mycket stress kring att se till att allt det nödvändigaste fanns hemma till barnen (Hampus for runt som en dåre för att få in allt) och samtidigt anpassa sig efter mattiderna som fortfarande var extremt viktiga så satte vi oss i soffan tillsammans. Även tvätten med alla nya barnkläder och nytvättade lakan hängde snyggt och prydligt bredvid oss i vardagsrummet. Tidigare när vi kom hem hade jag stoppat bubblet i frysen för att kyla ner det, så jag gick och hämtade två glas och flaskan. När jag kommer in i vardagsrummet så ser jag att den har blivit lite fryst i mitten, frågar Hampus om vi ska låta den tina lite men vi kommer överens om att vi väntat länge nog på den där champangen. Tar tag i korken och skruvar av den som man ska, det kommer ett rejält ”poff” och korken flyger iväg. Och efter korken kommer en lång stråle med champange. Det ville inte sluta skumma över så jag ställde champangeflaskan på vardagsrumsbordet, och det såg ut som en fontän. I säkert 5 minuter fortsatte det bara rinna och rinna, och jag och Hampus vi skrattade och skrattade. Tillslut fick vi oss ett halv glas bubbel var, det var det som var kvar i flaskan. Resten var på bordet, på golvet och på vår nytvättade tvätt. Ett helt perfekt kaosigt avslut på en kaosig dag, men jag kommer fortfarande ihåg att det rörde mig inte i ryggen. För vi alla var hemma, och vi alla mådde bra!