Idag strax innan 15 surfade jag in på Aftonbladet och hjärtat stannar. ”Lastbil har kört på människor på Drottninggatan”. Hugg i bröstet och panikkänslan inom mig var nära på att ta över. Många av våra närmaste vänner bor i Stockholm och som jag vet rör sig i centrala stan mycket. Blev en hel del sms skickade. Jag hade tur, alla svarade på mitt sms.
Ganska snabbt förstod man att det var inte bara skadade människor, utan några som mist livet. Några människor hade promenerat på Drottninggatan, kanske påväg för att fixa det sista innan helgen kunde börja med fredagsmyset.
Jag tänker på alla som precis som mig har smsat, och inte fått svar. Som ringt, men bara kommer till röstbrevlådan. Eller de som tittat efter tecken på sociala medier, men de kommer inte. Så plötsligt får de det tecken som de inte vill ha, att en av de viktigaste personerna i livet inte kommer hem till fredagsmyset, någonsin.
Våra barn är så små, så de förstår inte vad som hänt. Men när de börjar förstå, hur ska jag kunna förklara det för dem? Att det finns så sjuka människor, till och med i vårt lilla land, som kan göra sånna fruktansvärda saker. Att de kör in på en gågata i full fart för att skada våra mammor, pappor, systrar, bröder, vänner och kärlekar. Maktlösheten över att inte kunna skydda dom från världen tar tag i mig.
Men mitt i denna mardröm, i kaoset, så kommer kärleken. Människor som öppnar sina hem, bjuder på sängplatser, ordnar skjuts och mat för att alla ska känna sig trygga, även om man inte tar sig hem. Fina Sverige som finns där för varandra när vi behöver det som mest.
Ikväll kryper jag ner lite extra tacksam över det jag har, och tänker på de som ikväll behöver lägga sig med tårar rinnande ner för kinderna, för från och med idag kommer det saknas en bit av dem.
Senaste kommentarer