Små kämparnas dag
Publicerad,
Idag är det världsprematurdagen, en dag då vi tänker extra på alla pyttesmåkämpar som kämpat sig vidare i livet, eller som kämpade in i det sista.
Vi är förevigt tacksamma över den kunskap och forskning som gjort med förtidigt födda barn, det räddade livet på Leia och Mattis.
Att få prematurbarn är en upplevelse och resa som inte går att förklara. Som med vilken förlossning och bebisbubbla som helst så upplevs det olika för alla. Men något som vi har gemensamt är att inget blev som man tänkt, och man fick ta en timme i taget, för rätt som det var så ändrades läget helt. Jag har skrivit ett långt inlägg om min upplevelse i ett inlägg som heter Mina älskade prematurbarn, läs gärna det.
De här två bilderna (Leia överst, Mattis underst) är de första bilderna som togs på barnen efter förlossningen. Hampus fotade dem och kom ner och visade mig som låg på BB.
4 dagar gamla, och första gången jag fick se mina barn utan masker. När man bytte blöja på dem så var vi tvugna att lyfta dem under ryggen (inte bara i benen), annars var det risk att ryggen kunde bli skadad. Så sköra var dem.
Här är de en vecka gamla och har precis fått krypa ner bredvid varandra i en varm vattensäng, istället för en varsin kuvös.
Jag kommer ihåg att när jag fick se dem tillsammans för första gången, som hade varit en målbild från dagen vi fick reda på att vi väntade tvillingar, då kom tårarna. Men här hade vår resa på neo bara börjat. 5 veckor till blev vi kvar, och fick gråta tårar många fler gånger. Av rädsla, sorg, utmattning men också många gånger av glädjen och kärleken till varandra och våra barn.
Ja det är en speciell dag idag 🙂
Tänk att de där två skruttarna har blivit så stora 🙂 jag blir alldeles rörd när jag läser det här inlägget. Så fantastiskt att se!
Tänk att de där två skruttarna har blivit så stora 🙂 jag blir alldeles rörd när jag läser det här inlägget. Så fantastiskt att se!
Visst är det galet?? Tiden går alldeles för fort <3
Jag blev verkligen tårögd av att läsa det här och det ni har gått igenom är så fruktansvärt. Men det värmde i hjärtat när jag såg din headerbild på era söta skatter 😀
Tack snälla! Åh va fin du är <3 Jaa det gick bra, och idag är de som vilka barn som helst!!
Jag fick en klump i bröstet och blev så gråtmild att jag var tvungen att titta bort och andas. Så stark och vackert skrivet. Vad skönt att dem växer och mår bra.
Jag fick en klump i bröstet och blev så gråtmild att jag var tvungen att titta bort och andas. Så stark och vackert skrivet. Vad skönt att dem växer och mår bra.
Wow, vilken resa <3 Så glad det slutade bra för er. Fick barnen några komplikationer efteråt eller klarade dem sig ut helt friska? Låter så obehagligt och hemskt och slutgiltigt med hjärnblödningar och lungkollapser när dem är så små! Kan man klara sig genom det utan men? Mirakel! <3
Tack snälla! <3 Åh det ska jag svara på i ett inlägg <3
Det är som att titta på bilder på Lovis. Precis så där smal och "sjuk" såg hon ut första gången utan masken också. Just på de bilderna kan jag inte se MIN Lovis i dem alls, det ser bara ut som ett svårt sjukt barn. Så glad att de dagarna är förbi. Veckorna på neo (ca 9 för mig och Lovis) var de värsta i mitt liv och såren efter den tiden har inte läkt. Så tacksam för att neo finns och all personal som räddar liv, men att vara mitt upp i det där "livet" önskar jag ingen ?