Jennie-Lie

Alltså ni är så bra på att ställa bra frågor och funderingar till mig, så roligt att få inspiration från er vad ni vill läsa om. Nu fick jag en fundering kring Hampus och min relation, innan vi fick barn och efter. VARNING FÖR ETT LÅNGT INLÄGG!!

 

För 8 år sen, en iskall novembernatt träffades jag och Hampus första gången. Sen dess har det varit vi, varje dag och det har aldrig varit några frågetecken kring det. Självklart har vi haft våra upp och nergångar, den tyngsta var nog 2011 på hösten. Vi hade bott i Stockholm ett år, Hampus hade pluggat och nu kommit in i en branch som var allt annat än lugn, jag hade jobbat häcken av mig och pluggat till make up artist och hade helt andra arbetstider än H. Det blev bara för mycket för oss och där någonstans insåg vi att om det ska hålla så behöver vi sätta av tid för varandra igen, och det gjorde vi. Sen dess har vi lärt oss att prata med varandra om allt, framtid, förhoppningar, drömmar ja allt behöver få komma på tal.

Jag är ingen relationsexpert och alla är vi olika, men jag och H kompletterar varandra så otroligt bra. Både innan vi blev föräldrar och nu när vi inte bara är vi, utan också har två liv till att ta hand om. Innan trollen kom så var vi alltså ihop i nästan 7 1/2 år. Vi har gillat att lägga pengarna på resor och upplevelser, ett intresse för mat har växt fram hos oss båda under tiden (även om jag fortfarande är lite kräsen) och när vi går ut så brukar det bli några glas på en PUB (Hampus val) innan jag drar oss vidare till ett dansgolv. 

Det jag föll för hos Hampus (förutom att han verkligen är det snyggaste jag sett) så var det hans sätt att alltid vara sig själv. Vi har väl alla haft pojkvänner som säger hur mycket de älskar oss, att vi är det bästa som har hänt, men när kompisarna är med så får man om man har tur ett tjuvnyp i rumpan. Men Hampus var inte sån, vare sig vi var själv, med mina kompisar eller hans vänner så var han lika go med mig hela tiden, han fick mig (och får mig fortfarande) att känna att jag är den vackraste, hätigaste människan på jorden. 

Ibland kan jag skämmas när man sitter och diskuterar förhållanden och man har sina saker att klaga på, men Hampus är vattentät. Han städar, lagar mat, bakar (jag bakar aldrig), tar hand om barnen och fäller alltid ner toalettlocket. Hans enda lilla brist här i livet är tomma förpackningar, han är VÄRDELÖS på att slänga tomma förpackningar. Men det kan jag leva med.

 

Fortsätter berättelsen om oss som föräldrar i ett annat inlägg!