Vi kom fram!

När tåget rullade in på perrongen så insåg jag att vagnen var tvungen att monteras ihop. Så upp med L på magen, M på ryggen och få på all packning på tåget. Svetten rann men tillslut så var vi på plats och då hade de båda somnat i sina selar. Alltså fick jag stå upp hela resan i en timme till Flen, med 20kg barn på kroppen.

UAv förklarliga själ så blev det inte så mycket bilder tagna under resan. För när vi sen skulle av så fick jag hjälp av konduktören av med vagnen, sen sprang jag på och hämtade väskan. Sen traskade jag vidare till nästa moment, taxin. Många farsinerade blickar fick jag när jag gick med två barn, en vagn och en stor resväska på stationen.
I taxin fick jag sen montera ett babyskydd som L fick åka i och en bilbarnstol till M, detta med båda tvillingarna i selarna. Sen bar det av till min mormor och morfar Bosse.

Taxichauffören var en fantastisk man från Kroatien som jag pratade glatt med om allt möjligt, men största samtalet blev såklart med tvillingarna. Och rätt som det var så stannade han taxametern och sa ”Du är en väldigt glad tjej och har fullt upp med två barn själv så jag bjuder på sista biten”. Hur glad blir man inte av sånt?! Cirka tjugo minuter efter jag kommit fram så kom även min mamma, pappa och bror och jag fick gå på toaletten och andas ut! Och på toaletten kände jag bara att ”Fy fan va bra jag gjorde det här.”

Samtidigt blir jag så glad att jag inte alltid behöver vara själv med dessa två, trots att de är väldigt snälla. Jag blir så glad över att jag vet att jag har den bästa människan bredvid mig som gör oss till ett grymt team. Men jag saknar han också så mycket redan, på söndag är det vi igen!