Världsprematurdagen

Jag har fortfarande svårt att förstå att mina barn är prematurbarn. Redan när vi fick reda på att vi väntade tvillingar och min barnmorska sa att var beredd på att de kommer tidigt, så tänkte jag men det kommer inte hända oss. Och den känslan finns fortfarande kvar, inte har det väl hänt?

Dagen innan trollen kom.

Men det gjorde det, i vecka 30+3 gick vattnet och Leia och Mattis var tvungna att förlösas med akut kejsarsnitt. Att som mamma inte få vara nära sina barn de första dygnet var jobbigt, men nödvändigt för att de skulle överleva. Det gör ont i hjärtat när jag tänker på hur det kunde ha gått om vi inte haft den vård som vi faktiskt har här i Sverige. 

Om en vecka blir de ett halvår, sen vi fick komma hem från sjukhuset i somras så har tiden varit på snabbspolning och idag är de pigga, friska och som vilka andra bebisar som helst. Tack alla läkare, sköterskor och undersköterskor som jobbar med att rädda små liv varje dag! För mig är dessa små det absolut största som hänt!