Jennie-Lie

Just nu har jag svårt att städa upp känslorna i kroppen. Glädjen över att få dela detta tillsammans med min allra bästa vän och livs kärlek gör mig till den lyckligaste i världen. Tryggheten över att vi har världens finaste människor omkring oss gör mig alldeles gråtfärdig. Och samtidigt finns det hela tiden en oro som ligger över mig. En oro som jag förstår alltid från och med dagen vi plussade kommer att finnas där. Vi räknar dagar, veckor och månader tills våra barn kommer, men oron kommer snarare bli större när de är utanför kroppen. 

Jag slits även mellan känslan av att våra troll ska stanna i magen så länge som de kan och växa på sig ordentligt, för deras skull. Och att de gärna kan få börja hitta ut snart, för min skull. Troligtvis är det för att nu börjar kroppen bli tung och trött, 10 veckor till känns som en evighet. Kroppen orkar inte gå, magen värker och höfterna börjar krampa, jag kan inte träna med Chip för såfort jag försöker böja mig ner så hugger magen det känns som min kropp är den mest ovältränade just nu och jag känner mig lat. Även fast jag vet att all min energi och styrka just nu går åt att bygga våra hjärtan så är det tungt. Jag vill kunna vara aktiv, hitta på saker och framförallt vara redo för att ta hand om de små liven när de kommer, hur ska jag kunna göra det om jag bara behöver ligga i soffan i 10 veckor? Kommer dessa krämpor helt plötsligt bara släppa? Jag har väldigt svårt att se det framför mig.

 

Kroppen är helt fantastiskt, varje dag försöker jag tänka postiva tankar. Som om jag hade väntat ett barn så hade det varit så här som kämpigast, och min kropp har klarat av allt det här riktigt bra. Jag har fortfarande supervärden som man knappt har när man inte är gravid och min kropp tar upp all näring och ser till att Trollen växer som de ska. Så hejja kroppen, även fast jag just ikväll skulle vilja ha tillbaka min gamla kropp för en promenad i regnet så älskar jag dig!